Ofredens år i antågande?

Krönika av Jens Nilsson i Norran den 22 mars 2016.

I mer än 200 år har vi haft fred i Sverige och i mer än 70 år i Europa, med undantag för de tragiska och regionala krig som till exempel på Balkan på 1990-talet.

Hur ska vi agera för att denna långa period av fred kan fortsätta? Det är denna fråga som måste besvaras och som måste stå i centrum för den säkerhets- och försvarspolitiska debatten i Sverige och i Europa och som blir allt intensivare i takt med förändringar i vår omvärld.

Socialdemokraterna genomförde våren 1994 en extra partikongress som syftade till debatt och ställningstagande till medlemskap i EU inför folkomröstningen samma höst. Från talarstolen sa jag ungefär detta:

Europa och dess länder måste ta ansvar för sin egen säkerhet och inte vara beroende av USA eller någon annan stormakt – det vill säga ett militärt samarbete i Europa – och detta borde vi debattera i vårt parti och i Sverige.

Jag fick ingen respons.

2001 formulerade vi om vår säkerhetspolitiska doktrin. Det gjordes när den fredliga utvecklingen tycktes ligga fast för all framtid. Putins Ryssland såg ut att gå mot demokrati och allt fler länder deltog i demokratiutveckling, anslöt sig till EU och deltog i FN:s fredsbevarande arbete. Sverige och en del andra länder minskade sina försvarsutgifter.

Nu har det hänt saker i vårt närområde och i vår omvärld som gör att debatten kommer igång på nytt, vare sig vi vill det eller inte.

Putins Ryssland har gått tillbaka till ett auktoritärt styre och börjar slåss för att befästa eller utvidga sin intressesfär. Man är till och med. beredda att bryta mot folkrätten och med militärmakt annektera en del av ett annat land för att nå sina syften (Krim).

I USA har det amerikanska folket just valt Donald Trump till president – en president som uttalat att han vill acceptera Rysslands agerande i Krim och att det inte är säkert att USA skulle hjälpa de baltiska staterna om de blev anfallna – trots att de är med i Nato. Allt detta samtidigt som han förmodligen blir kompis med Putin.

I Nato-landet Turkiet har vi en president, vars företrädare på allvar pratar om att städer som en gång låg i det Ottomanska riket egentligen tillhör Turkiet.

Religiösa extremister har förklarat krig mot resten av världen och terrordåden har blivit vardag. Det tycks som om hela världen håller på att bli galen.

Är vi på väg mot en period av mörka ofredsår? Ingen vet säkert, men vi har en blocköverskridande politisk uppgörelse om att förstärka vår försvarsförmåga. En del EU-länder och EU-kommissionen talar om att vi behöver förstärka vår gemensamma försvarsförmåga.

Hur ska vi agera för att efter bästa förmåga försöka fortsätta den långa perioden av fred i vårt land och Europa?

Frågan hänger i luften och debatten har bara börjat.  

Jens Nilsson (S), europaparlamentariker

 

 

* * *

facebook Twitter Email